We Have Changed But We're Still The Same...
Idag när jag stod och väntade vid bussen så kom en bekant figur och gick på andra sidan vägen. Redan långt borta så såg jag vem det var. Killen som jag inte pratat med sedan jag flyttade upp till Gävle har jag visserligen sett då och då men har aldrig riktigt fått nån chans att säga hej. När han kom där och gick så tänkte jag såklart att han bara skulle gå förbi och inte känna igen mig. Åren har ju gått och vi båda har förändrats på både ut och insidan. Killen stannade i stället upp och ropade till mig över gatan:
- Är det du Frida?
Visst var det jag så han kom över gatan, gav mig en stor kram och vi började prata som om det var i går vi sågs. Tänk att man kan hitta tillbaka så snabbt till vissa människor. Där stod vi, två som tidigare gått i samma klass men som nu är som främlingar inför varandra. Det kändes inte konstigt alls att stå där tillsammans igen. Kändes nästan som att man var liten igen. Nu har vi båda blivit stora och mycket har hänt under dessa år men i bland är det faktiskt skönt när det känns som att tiden stått stilla!
Puss på er =)
- Är det du Frida?
Visst var det jag så han kom över gatan, gav mig en stor kram och vi började prata som om det var i går vi sågs. Tänk att man kan hitta tillbaka så snabbt till vissa människor. Där stod vi, två som tidigare gått i samma klass men som nu är som främlingar inför varandra. Det kändes inte konstigt alls att stå där tillsammans igen. Kändes nästan som att man var liten igen. Nu har vi båda blivit stora och mycket har hänt under dessa år men i bland är det faktiskt skönt när det känns som att tiden stått stilla!
Puss på er =)
Kommentarer
Trackback
