E du go eller?

Gammal Kärlek Rostar Aldrig?

Idag såg jag en kille som jag hade världens crush på när jag gick i femte och sjätte klass. Först såg jag inte att det var han som stod där vid busshållsplatsen utan jag trodde att det bara var nån random Göteborgare men sen när han vände sig om så såg han bekant ut på något sätt. Det var han, han som jag skrev om i min dagbok och som alltid var den som jag blev alldeles knäsvag då han tittade åt mitt håll. Det var han som jag var kompis med men som jag alltid ville bli mer än kompis med. Fick höra att han tyckte om mig med men jag var för blyg så jag sa aldrig hur jag kände. Att jag kände något för han var det ingen tvekan om men det gjorde även min bästa kompis. Att jag var blyg och och ville vara en bra kompis gjorde så att det hela rann ut i sanden. Jag sa aldrig någonting om att jag tyckte om honom som mer än en kompis. Jag var tyst och vi fortsatte att bara vara just kompisar. Kanske var det bra för han var en jättebra kompis och vi hade så roligt tillsammans. När jag bytte skola och stad så slutade vi att umgås. Han som alltid varit blyg försökte i stället vara en av dom coola och spårade därför ur totalt. Han drack innan skolan och spydde i biblioteket, whiskey låg bakom detta illdåd. Såg honom ibland när jag var här nere och hälsade på men jag vågade aldrig säga hej. Sen flyttade han härifrån och bor numera en bit bort. Fick höra att hans tidigare blonda hårsvall byttes mot en mörkare nyans. När jag såg honom idag så kände jag inte den där varma känslan inombords som jag alltid annars fick. Jag satt inte och stirrade på honom för att jag inte kunde få nog av hans söta yttre. Jag tog mig en ordentlig titt men kunde konstatera att jag inte längre gillar honom på det sättet. Hans söta pojkaktiga utseende var inte längre lika sött. Han såg mest mager och liten ut och gjorde så jag kände mig larger than life. Trots att jag då fyllde sidor med hans namn i min dagbok så känns det hela som ett mycket avslutat kapitel...




Puss på er =)