A Trip Down Memory Lane!
Idag hade jag turen att få börja skolan klockan 13.15 och spenderade därför morgonen med att lungt och stilla, duscha, göra mig i ordning och sedan äta frukost framför "Karlsson På Taket" som till min stora förtjusning visades på TV1000 Family. När jag var liten var det många av mina kompisar som var rädda för Karlsson, inte jag som tyckte att mannen var ett geni. Det krävdes ju faktiskt sin karl till att kunna skrämma bort farliga inbrottstjuvar och att tigga till sig en massa godis, godis som dessutom skulle fungera som medicin. Karln kunde måla tuppar som ingen annan, gå omkring på taken och hitta på en massa bus (favoritbuset var såklart när han placerade falukorv runt omkring Gullfia) och trots att han var lite elak så såg jag att där innerst inne fanns en liten osäker, rädd och ensam kille som bara ville bli omtyckt och hitta sig en kompis (det förstår väl vem som helst att det skulle bli ensamt att bo däruppe själv på taket)!
Karlsson, en sån karl säger jag bara. Nog om Karlsson...
Idag när jag skulle ta bussen till skolan var jag med om det mest läskiga. När bussen stannade vid "Lilla Bommen" så ser jag en kvinna som går utanför mitt bussfönster och hon ser ut som en kopia av min döda farmor. Min lilla älskade farmor dog när jag bara var fem år men ändå så minns jag henne klart och tydligt. Hon var alltid glad och positiv, världens snällaste var hon nog eftersom hon alltid skämmde bort mig med fina kläder/leksaker och en massa god mat (hon fick mig att älska grevé ost, leverpastej och mimosasallad). Alltid hade hon Läkerol askar högst upp i skafferiet, ibland var det askar med vita hårda pastiller som smakade mint eller mjuka gula med citronsmak. Jag minns henne fortfarande trots att tiden går. Jag minns hur hon och farfar alltid hade matchande kläder, gärna i rosa och beige. Världens bästa farmor finns inte mer men hon kommer alltid att finnas i mina tankar.
Lilla Mary Lillian, min farmor för alltid!
Puss och Kram på er =)
Karlsson, en sån karl säger jag bara. Nog om Karlsson...
Idag när jag skulle ta bussen till skolan var jag med om det mest läskiga. När bussen stannade vid "Lilla Bommen" så ser jag en kvinna som går utanför mitt bussfönster och hon ser ut som en kopia av min döda farmor. Min lilla älskade farmor dog när jag bara var fem år men ändå så minns jag henne klart och tydligt. Hon var alltid glad och positiv, världens snällaste var hon nog eftersom hon alltid skämmde bort mig med fina kläder/leksaker och en massa god mat (hon fick mig att älska grevé ost, leverpastej och mimosasallad). Alltid hade hon Läkerol askar högst upp i skafferiet, ibland var det askar med vita hårda pastiller som smakade mint eller mjuka gula med citronsmak. Jag minns henne fortfarande trots att tiden går. Jag minns hur hon och farfar alltid hade matchande kläder, gärna i rosa och beige. Världens bästa farmor finns inte mer men hon kommer alltid att finnas i mina tankar.
Lilla Mary Lillian, min farmor för alltid!
Puss och Kram på er =)
Kommentarer
Trackback
